Jag saknar Dig! Vi fick kontakt för minde än ett år sedan, pratades vid i någon månad. Sedan blev det tyst. Fanns dock orsaker till det. Nu, har vi kontakt igen. Och det är jag verkligen glad för. Låt det nu vara så. Var nu delaktig i mitt, Lars och Rasmus liv! Vi glömmer det gamla och börjar om på nytt. Lär känna varandra på nytt! Det är inte mer än rätt. Om inte för min skull, så för din egen och framförallt för Rasmus skull!

   Pappa, jag älskar dig, och vill inte förlora dig igen!   

Jag har inte så mycket att skriva om i bloggen. Inget intressant i alla fall. Jag har tappat läsare och ingen som kommenterar här heller. Även om jag har bloggen främst för att ventilera mig, så är det inte roligt längre. Inget är roligt längre. Jag har känt så här ett bra tag. Och jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till. Vad jag ska göra. Jag försöker att slappna av och inte tänka så mycket, men det är lättare sagt än gjort. Skönt att jag ska få prata av mig imorgon.

Rasmus farfar kom på besök i fredags. Första gången sedan Rasmus kom hem från sjukhuset. Han har inte hållit i Rasmus förut, men i fredags blev det premiär. Och oj vad stolt han var! Det riktigt lös om honom, när han satt där med en skrikandes Rasmus i famnen.   

En stolt farbror håller sin brorson. Han tycker verkligen bra om Rasmus. Men vem gör inte det?  

  Rasmus somnade sött hos Olof.