Är det meningen, när man är mammaledig, att det är mamman som ska ta ALLT ansvar för barnet då? Jag förstår att jag måste ta hand om min son när hans pappa är på praktik eller jobb eller vad det nu är, men är det meningen att jag ska ta honom dygnet runt? Att han inte kan hjälpa till när han kommer hem från exempelvis praktiken, som det i det här fallet gäller.

Inte bara ansvaret för barnet utan för hushållet också. Gå till BVC, och vad det nu kan vara...

Jag ska inte behöva ta dygnet runt. Först hela natten, sedan hela morgonen och sedan hela dagen och så fortsätter det så först i 2 veckors tid och sedan i 9 veckors tid...

Jag vet att jag inte har uppdaterat så bra i min blogg, de senaste dagarna. Men jag har haft fullt upp. Nu sitter jag ändå här, vaken, men dock inte så pigg. Har varit vaken sedan 04:00 i morse. Rasmus vaknade då, och var hungrig, gav honom mat, rapade honom. Rasmu var fortfarande pigg. Inte mamma. Vid kvart i 5 gick jag in och la mig, med honom bredvid mig i sängen (han brukar somna då), men inte idag. Han var så förbannad. Lars ska upp tidigt (jag ska upp samtidigt som honom), och han var inte så glad att Rasmus var förbannad. Höll pappa vaken. Jag blev irriterad, för tyckte att han kunde försöka att få Rasmus och sova, men han ville inte. Han skulle ju upp tidigt. Ja, det ska jag med.

Kan säga att jag har det riktigt svårt känslomässigt, när det gäller att Rasmus är ledesn, och jag försöker allt, men ingenting hjälper. Där av irritation på Lars, inte riktat mot honom personligen. Jag får hemska tankar i huvudet, därför lägger jag bara Rasmus och går där ifrån, och går ut och tar frisk luft på balkongen för att kunna lugna ner mig. Samla krafter. Där av min förlossningsdepression. Jag klarar inte av att Rasmus är ledsen och jag inte kan trösta honom. Det är hemskt.  Det skär i mitt hjärta när jag inte kan trösta honom, eller när jag inte förstår hans signaler. 

Så, jag tog Rasmus, la honom i vagnen vid halv 6. Körde ut honom i köket, och jag passade på att diska, och fixa i köket. Kokade lite vällingvatten, så jag kan blanda ny välling (läs NAN 1, modersmjölkersättning), till honom. Han knorrade och var inte riktigt nöjd, men jag vaggade honom i vagnen om vartannat. Återupptog diskandet. När det var klart, så satte jag på en kanna kaffe, tog vagnen och körde ut den i vardagsrummet. RASMUS SOMNADE!   Gick ut på balkongen och tog en ciggarett. Gick in igen och tittade till Rasmus. Han sov fortfarande. Sedan tog jag en kopp kaffe, satte mig vid datorn. Och nu väntar jag bara på att klockan ska bli halv åtta. Då ska Lars upp. Sedan ska jag iväg till en vän och äta frukost där kl 9. Jag har haft en av hennes 6 hundar. En liten dvärgpincher vid namn Toy! Världens finaste hund, men ack så stirrig. Men nu ligger han lugnt bredvid mig och sover.

Men nu har jag inte så mycket mer att skriva om. Ville bara skriva av mig lite. Och jag är sååååå glad att jag till sist lyckades få Rasmus att somna! Det går ett lyckorus genom hela kroppen när jag lyckas med det.   

• En känsla av oro.
• En känsla av ångest.
• En känsla av otillräcklighet.
• En känsla av obehag.
• En känsla av hat.
• En känsla av sorghet.
• En känsla av ensamhet.
• En känsla av irritation.
• En känsla av trötthet.

Dessa känslor gnager i mig varje dag. Värst är det på kvällar och nätter. Ibland märks det tydligt på mig, dessa känslor. Men inte ofta.

Utåt visar jag mig starkt och alltid med ett leende på läpparna.
Vill/vågar inte visa hur jag egentligen mår. Rädslan att bli lämnad ensam kvar, om jag visar eller berättar, är alldeles för stark.

Ingen vill ha någon vid sin sida som mår dåligt hela tiden.

Vissa dagar är värre än andra.

För att vara en så bra sambo, vän och mamma som möjligt, måste man må bra i sig själv. Och det gör inte jag. Vilket enkelt resluterar i att jag inte är en bra sambo, vän eller mamma.

Jag vill så gärna kunna säga till de som frågar mig hur jag mår, att jag mår bra - och mena det.

Nu säger jag som standardsvar att jag mår bra när någon frågar. Just för att jag inte vill lägga mitt mående eller problem på någon annan.

Det är mig det är fel på och det är mitt ansvar att göra något åt det. Ingen annan!

• En känsla av glädje.
• En känsla av hopp.
• En känsla av välmående.
• En känsla av tillhörande
• En känsla av lycka.
• En känsla av kärlek.
• En känsla av positism.

Det är de känslorna jag vill känna. Och det är min plikt och mitt ansvar som sambo, vän och mamma att det blir så. Ingen annans!

Står På Bron Och Tittar Ner.
Ett Litet Kliv Och Hon Finns Inte Mer. 
Hon Blundar Och Känner Vinden I Hennes Hår.
Nerför Kinden Rinner Sakta En Tår. 
I Handen Kramar Hon Ett Kort På Sin Vän, 
Hon Viskar Förlåt Mej, Men Vi Ses Snart Igen. 
Precis När Hon Skulle Ta Sitt Sista Kliv Ut,
Hör Hon En Röst!Det Får Inte Ta Slut! Hon Vänder Sig Om,
Det Är Hennes Vän Som Skriker. 
Men Hon Bryr Sej Inte Fast Hon Vet Att Hon Sviker. Hon Tar Ett Sista Andetag Och Försvinner Sen Ner. 
Hennes Väns Ögon Blir De Sista Hon Ser.

Jag har inte så mycket att skriva om i bloggen. Inget intressant i alla fall. Jag har tappat läsare och ingen som kommenterar här heller. Även om jag har bloggen främst för att ventilera mig, så är det inte roligt längre. Inget är roligt längre. Jag har känt så här ett bra tag. Och jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till. Vad jag ska göra. Jag försöker att slappna av och inte tänka så mycket, men det är lättare sagt än gjort. Skönt att jag ska få prata av mig imorgon.

Rasmus farfar kom på besök i fredags. Första gången sedan Rasmus kom hem från sjukhuset. Han har inte hållit i Rasmus förut, men i fredags blev det premiär. Och oj vad stolt han var! Det riktigt lös om honom, när han satt där med en skrikandes Rasmus i famnen.   

Jag erkänner. Jag mår inte bra. Jag har visat mig stark, positiv och glad och visat mig stark för Rasmus skull. Jag har kämpat för Rasmus, när han låg inne på Neo. Men verkligheten har hunnit ikapp mig. På utsidan kan jag visa mig vara glad, positiv och stark. Men inuti är det rena kaoset!

Jag ville verkligen lämma detta livet. Jag hade bestämt mig. Men så hörde vänner av sig till mig, vänner som jag inte trodde jag hade och som jag inte trodde brydde sig så mycket om mig. Dem pratade med mig. Till en början var jag "svårövertalad", om man nu kan uttrycka det så. Under dagen som varit så har jag funderat väldigt mycket. Och jag har kommit fram till att jag måste ta tag i det här. Om inte för min egen skull, så för Rasmus och Lars skull. Jag vill inte att det ska brista. Men det höll det verkligen på att göra idag. Jag hade förberett allting. Planerat i mitt huvud.

Det första jag ska göra imorgon, är att ta kontakt med en psykolog, så att jag kan få pratat av mig. Jag hade en nära vän till mig här idag, och hon och jag pratade en hel del. Vi kom fram till att det hela bottnade i allt det som jag upplevt i barndomen och i vuxna livet, innan Lars kom med i bilden. Jag har aldrig fått prata av mig med en psykolog eller liknande, för jag har skämts. Skämts för att jag mått dåligt, skämts för att jag inte vågat visa hur jag egentligen mår. Skämts för att jag har visat mig starkar än vad jag egentligen är.

Jag måste verkligen ta tag i det här, för gör jag inte det i tid, så kan allting jag har, gå förlorat. Jag kan förlora min son, jag kan förlora min sambo. Och det vill jag verkligen inte, för dem är den dyrbaraste skatten jag har.

Tack än en gång för er som fick mig på andra tankar och tack för att ni visade att ni brydde er och att ni fanns där!   Jag ber 100000000 gånger om ursäkt för att jag gjorde er rädda och oroliga. Jag ska försöka att visa mer hur jag egentligen mår. Inte måla upp en fasad som jag gjort nu under en lång period.

Jag ska nu sova, för jag har ju en son att ta hand om. Han sover just nu, men håller på att vakna till. Det är dags för mat och blöjbyte. Men den första matningen tar Lars, min älskde sambo!