Jag saknar Dig! Vi fick kontakt för minde än ett år sedan, pratades vid i någon månad. Sedan blev det tyst. Fanns dock orsaker till det. Nu, har vi kontakt igen. Och det är jag verkligen glad för. Låt det nu vara så. Var nu delaktig i mitt, Lars och Rasmus liv! Vi glömmer det gamla och börjar om på nytt. Lär känna varandra på nytt! Det är inte mer än rätt. Om inte för min skull, så för din egen och framförallt för Rasmus skull!

   Pappa, jag älskar dig, och vill inte förlora dig igen!   

Rasmus är verkligen trött här. Men han vägrar somna. Men så fort man ger honom nappen så tystnar han, ett litet tag, sedan spottar han ut nappen igen och blir jätteledsen. Och så håller det på.

Jag har inte så mycket att skriva om i bloggen. Inget intressant i alla fall. Jag har tappat läsare och ingen som kommenterar här heller. Även om jag har bloggen främst för att ventilera mig, så är det inte roligt längre. Inget är roligt längre. Jag har känt så här ett bra tag. Och jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till. Vad jag ska göra. Jag försöker att slappna av och inte tänka så mycket, men det är lättare sagt än gjort. Skönt att jag ska få prata av mig imorgon.

Rasmus farfar kom på besök i fredags. Första gången sedan Rasmus kom hem från sjukhuset. Han har inte hållit i Rasmus förut, men i fredags blev det premiär. Och oj vad stolt han var! Det riktigt lös om honom, när han satt där med en skrikandes Rasmus i famnen.   

Ursäkta stillaståendet i bloggen, men jag har haft fullt upp. Jag har haft min syster och svåger på besök hela helgen. Och det har varit alldeles underbart. Jag kunde för några dagar, få må bättre. Slippa tänka så mycket och slippa må så dåligt. Och så har min syster tagit hand om Rasmus en hel del. Men det är på eget intiativ. Jag älskar verkligen min syster!   

Jag och min syster har fixat med inbjudningarna till Rasmus namngivningsceremoni, och de är nu klara och ivägskickade. Det var ett himla pill, klippande och klistrande, men ack så roligt vi hade. Och mysigt. Lite syskontime! Vi har sorterat en himla massa kort som vi framkallat, efter datum. Och det var över 300 bilder, ja nästan 400 bilder. Men det gick.   

Idag var vi på Centersyd och shoppade lite inför namngivningen. Men vi är inte helt klara med den shoppningen. Men det kommer lite närmre.

Oj, måste nog gå nu. Min älskade son har vaknat nu och vill nog ha mat. Så jag får skriva mer sen. Kram på er!

En stolt farbror håller sin brorson. Han tycker verkligen bra om Rasmus. Men vem gör inte det?  

  Rasmus somnade sött hos Olof.  

Nu har Rasmus följt med Farmor Eva hem så att jag får lite avlastning. Vila! Lars har gått till biblioteket och ska hämta en bok och sitta och läsa lite inför sin inlämningsuppgift. Känns tomt utan Lilla Rasmus hemma, men jag behöver det här. Är jag en dålig mamma som ber om lite avlastning?

Så här glad och pigg är man då man vet att man blir 4 månader!   Och lägg märke till den fina bodyn han har på sig!   Jag kunde inte låta bli att köpa den, när vi var på Ullared förra veckan    

Jag erkänner. Jag mår inte bra. Jag har visat mig stark, positiv och glad och visat mig stark för Rasmus skull. Jag har kämpat för Rasmus, när han låg inne på Neo. Men verkligheten har hunnit ikapp mig. På utsidan kan jag visa mig vara glad, positiv och stark. Men inuti är det rena kaoset!

Jag ville verkligen lämma detta livet. Jag hade bestämt mig. Men så hörde vänner av sig till mig, vänner som jag inte trodde jag hade och som jag inte trodde brydde sig så mycket om mig. Dem pratade med mig. Till en början var jag "svårövertalad", om man nu kan uttrycka det så. Under dagen som varit så har jag funderat väldigt mycket. Och jag har kommit fram till att jag måste ta tag i det här. Om inte för min egen skull, så för Rasmus och Lars skull. Jag vill inte att det ska brista. Men det höll det verkligen på att göra idag. Jag hade förberett allting. Planerat i mitt huvud.

Det första jag ska göra imorgon, är att ta kontakt med en psykolog, så att jag kan få pratat av mig. Jag hade en nära vän till mig här idag, och hon och jag pratade en hel del. Vi kom fram till att det hela bottnade i allt det som jag upplevt i barndomen och i vuxna livet, innan Lars kom med i bilden. Jag har aldrig fått prata av mig med en psykolog eller liknande, för jag har skämts. Skämts för att jag mått dåligt, skämts för att jag inte vågat visa hur jag egentligen mår. Skämts för att jag har visat mig starkar än vad jag egentligen är.

Jag måste verkligen ta tag i det här, för gör jag inte det i tid, så kan allting jag har, gå förlorat. Jag kan förlora min son, jag kan förlora min sambo. Och det vill jag verkligen inte, för dem är den dyrbaraste skatten jag har.

Tack än en gång för er som fick mig på andra tankar och tack för att ni visade att ni brydde er och att ni fanns där!   Jag ber 100000000 gånger om ursäkt för att jag gjorde er rädda och oroliga. Jag ska försöka att visa mer hur jag egentligen mår. Inte måla upp en fasad som jag gjort nu under en lång period.

Jag ska nu sova, för jag har ju en son att ta hand om. Han sover just nu, men håller på att vakna till. Det är dags för mat och blöjbyte. Men den första matningen tar Lars, min älskde sambo!