Är det meningen, när man är mammaledig, att det är mamman som ska ta ALLT ansvar för barnet då? Jag förstår att jag måste ta hand om min son när hans pappa är på praktik eller jobb eller vad det nu är, men är det meningen att jag ska ta honom dygnet runt? Att han inte kan hjälpa till när han kommer hem från exempelvis praktiken, som det i det här fallet gäller.

Inte bara ansvaret för barnet utan för hushållet också. Gå till BVC, och vad det nu kan vara...

Jag ska inte behöva ta dygnet runt. Först hela natten, sedan hela morgonen och sedan hela dagen och så fortsätter det så först i 2 veckors tid och sedan i 9 veckors tid...

1. Rasmus (min älskade son)
2. Lars (min älskade sambo/fästman)
3. Min hund Emelie.
4. Min familj.
5. Mina vänner. (Ni vet vem ni är.) Inga namn nämnda, inga vänner glömda!
6. Kaffe är en riktigt stor favorit.
7. Promenader. (Har blivit mer av det, de senaste dagarna)
8. Fotografera. Helst fotograferar jag min son, min sambo, hunden min. Min familj och mina vänner. Jag undviker dock att hamna på kort själv.   
9. Datorn. Jag tycker om att sitta framför datorn och fixa med saker och ting. Skriva blogg, vara på facebook. Med mera.
10. Bingolotto!   

Jag vet att jag inte har uppdaterat så bra i min blogg, de senaste dagarna. Men jag har haft fullt upp. Nu sitter jag ändå här, vaken, men dock inte så pigg. Har varit vaken sedan 04:00 i morse. Rasmus vaknade då, och var hungrig, gav honom mat, rapade honom. Rasmu var fortfarande pigg. Inte mamma. Vid kvart i 5 gick jag in och la mig, med honom bredvid mig i sängen (han brukar somna då), men inte idag. Han var så förbannad. Lars ska upp tidigt (jag ska upp samtidigt som honom), och han var inte så glad att Rasmus var förbannad. Höll pappa vaken. Jag blev irriterad, för tyckte att han kunde försöka att få Rasmus och sova, men han ville inte. Han skulle ju upp tidigt. Ja, det ska jag med.

Kan säga att jag har det riktigt svårt känslomässigt, när det gäller att Rasmus är ledesn, och jag försöker allt, men ingenting hjälper. Där av irritation på Lars, inte riktat mot honom personligen. Jag får hemska tankar i huvudet, därför lägger jag bara Rasmus och går där ifrån, och går ut och tar frisk luft på balkongen för att kunna lugna ner mig. Samla krafter. Där av min förlossningsdepression. Jag klarar inte av att Rasmus är ledsen och jag inte kan trösta honom. Det är hemskt.  Det skär i mitt hjärta när jag inte kan trösta honom, eller när jag inte förstår hans signaler. 

Så, jag tog Rasmus, la honom i vagnen vid halv 6. Körde ut honom i köket, och jag passade på att diska, och fixa i köket. Kokade lite vällingvatten, så jag kan blanda ny välling (läs NAN 1, modersmjölkersättning), till honom. Han knorrade och var inte riktigt nöjd, men jag vaggade honom i vagnen om vartannat. Återupptog diskandet. När det var klart, så satte jag på en kanna kaffe, tog vagnen och körde ut den i vardagsrummet. RASMUS SOMNADE!   Gick ut på balkongen och tog en ciggarett. Gick in igen och tittade till Rasmus. Han sov fortfarande. Sedan tog jag en kopp kaffe, satte mig vid datorn. Och nu väntar jag bara på att klockan ska bli halv åtta. Då ska Lars upp. Sedan ska jag iväg till en vän och äta frukost där kl 9. Jag har haft en av hennes 6 hundar. En liten dvärgpincher vid namn Toy! Världens finaste hund, men ack så stirrig. Men nu ligger han lugnt bredvid mig och sover.

Men nu har jag inte så mycket mer att skriva om. Ville bara skriva av mig lite. Och jag är sååååå glad att jag till sist lyckades få Rasmus att somna! Det går ett lyckorus genom hela kroppen när jag lyckas med det.